Claes Livijn - grosshandlare och konstdonator. 1866-1939

Claes Livijn – grosshandlare och konstdonator

På det s k skräddarkortet, från början av 1900-talet, står de sju bröderna uppradade, snyggt och tidsenligt klädda för studiofotot. Tillsammans med två systrar var de alla barn till E C Livijn och hans hustru Charlotte f Lundberg.

E C, som inom familjen kallades ”gubben” grundade ett handelshus i Gamla Stan – enligt Aftonbladet ”en av huvudstadens mest välrenommerade en gros affärer i kolonialvarubranschen”. Familjen bodde i sista huset på Nybrogatan mot Valhallavägen.

Längst t v på fotot står äldste sonen Claes som den här texten handlar om.

År 1884, när Claes endast var 18 år, flyttade han utomlands för studier. Sin första merkantila utbildning fick han i Tyskland och avlade en handelsexamen i Leipzig. Sedan följde England, där han vid 26 års ålder grundade en egen handelsfirma i London (sydfrukter, konserver och andra lantbruksprodukter) som han drev framgångsrikt under hela sin verksamma tid innan han i början av 1930-talet återvände till hemlandet och Stockholm. Det måste ha varit under denna tid som han skapade en förmögenhet som möjliggjorde förvärvet av en ansenlig konstsamling, kanske i kombination med 1930-talets depression då det fanns stora möjligheter att förvärva god konst till överkomliga priser.

Utöver det egna London-företaget var Claes både engelsk och fransk frimurare och delägare i några franska fabriker. Medlemskapen gav sannolikt nyttiga kontakter för hans affärsverksamhet i omkring 17 år.

År 1910 gifter sig Claes med danska Marie Magdalena Jörgensen (1883 – 1960), kallad Minna, i Köpenhamn. Makarna hade inga barn.

År 1929, när Claes är 63 år och har drivit sitt företag i London under 37 år avslutar han sin yrkesmässiga verksamhet där och flyttar tillbaka till Stockholm, där han tillsammans med Minna kommer att tillbringa de sista tio åren av sitt liv. Först bodde man på Karlavägen 38 för att år 1935 flytta till Karlaplan 6.

Konstdonationen

Uppgifter om donationens omfattning och innehåll har hämtats från en magisteruppsats från Uppsala Universitet, författad av Kerstin Bergh år 2009.

Donationen skedde genom testamente, daterat den 1 juni 1938 och undertecknat av Claes och Minna.

Donationsförteckningen omfattar 137 verk som alla består av oljemålningar. Donatorn stipulerar samtidigt i testamentet att hustrun äger rätt att behålla de tavlor hon önskar, vilka ej får utföras från Sverige. Vid dödsfallet 1939 konstaterade sakkunniga boutredningsmän att samlingen, och därmed donationen bestod av 104 verk. Skillnaden beror ej på några oegentligheter utan utgörs av det antal verk som hustrun önskade behålla.

En förteckning av donationen visar att antalet verk, fördelade på konstnärernas nationalitet, innefattar 45 tavlor av äldre holländska/flamländska, 20 äldre italienska och 21 engelska konstnärer. Sverige representeras av sex konstnärer. Av de 82 konstnärer som ingår i samlingen var 72 verksamma före 1900-talet och de svarar gemensamt för 81 målningar.

Leverans av donationen påbörjades 1940 och slutfördes först i maj 1954 då man korrekt noterade de 104 verken.

I Uppsala Universitets bokverk ”Art Collections – Painting and Sculpture” (2001) finns donationen dokumenterad och upptagen som den näst största privata donationen till Universitetets omfattande konstsamling. I boken har 125 verk valts ut som har betydelse för universitetets historik eller som bedömts vara av särskilt konsthistoriskt intresse. Av dessa 125 verk tillhör 28 st Claes´ donation, vilket talar sitt tydliga språk om kvaliteten på donationen. Ingen annan donation är så rikligt representerad.

Konstsamlingens ekonomiska värdering

Vad den omfattande donationen skulle värderas till idag kunde i sig vara ett ämne för en konsthistorisk/ekonomisk uppsats. I bouppteckningen efter Claes värderades den totala konstsamlingen till 1 347 000 kr varav donationen till 735 000 kr,allt omräknat till 2008 års penningvärde. Det visar att Claes hade valt ut det bästa i sin konstsamling till donationen, vilket även bekräftas av att de donerade 104 verken endast utgjorde 1/3 av hans totala samling.

Två exempel på signerade verk av konstnärer i donationen har sålts på Sotheby´s efter millennieskiftet: Charity av Peter Wtwael utrop 4000 – 6000 pund (50.000 – 75 000 kr) år 2000 samt Harbour scene with figures av Mathys Schoewardts utrop 8 700 – 11 600 pund (108 000 – 145 000 kr) år 2004.

Claes Livijns privata konstsamling

När bouppteckningen efter Claes var slutförd i november 1939 fanns 194 oljemålningar upp hängda på väggarna i hemmet vid Karlaplan 6, fördelade på varje rum. Därutöver är ytterligare 124 oljemålningar upptagna i bouppteckningen utan att deras placering finns angiven. Sannolikt förvarades de i något lagerutrymme. En summering visar att det sammanlagt fanns 319 oljemålningar i den privata konstsamlingen. Precis som i donationen till Uppsala Universitet dominerades hela samlingen av 1600-talskonst.

Den donerade konstsamlingens förvaring och tillgänglighet

Claes angav i sitt testamente att villkoren för donationen var att samlingen skulle bevaras sammanhållen och att inga lån eller andra skiljande från samlingen fick ske. Han stipulerade också att den donerande konsten skulle vara lättillgänglig för åskådning och att den skulle bevaras med beteckningen ”Claes Livijns samling”. Villkoren accepterades av universitetet.

Idag uppfylls villkoren i den meningen att all donerad konst finns placerad inom universitetets organisation; inga lån till verksamheter utanför universitetet förekommer, inga avyttringar har skett. Dock har avsaknaden av ett museum medfört att donationen inte kan bevaras sammanhållen. Ett 40-tal verk finns på Uppsala konstmuseum. På slottet finns 18 verk magasinerade, andra målningar är utplacerade på olika institutioner, varav ett 30-tal finns i enskilda tjänsterum

Varför donation till Uppsala Universitet?

Under Claes´ leverne kom ingen direkt uttalad förklaring till varför donationen skulle ske just till universitetet. Uppsatsförfattarinnan anför uppfattningen, efter kontakt med en nu levande Livijnare, att Claes kände ett starkt historiskt samband med släktens studietraditioner vid universitetet.

Även om Claes själv aldrig studerade där kan man konstatera att det genom århundraden funnits en väl förankrad tradition inom släkten att studera där. Från 1644 till 1938 (det år då testamentet upprättades) har det funnits 29 studenter inom släkten, fyra disputationer har genomförts. Av dessa 29 studenter prästvigdes 13. Den förste som registrerades vid universitetet var släktens namngivare, Stor-Jon eller Magnus Jonae. Från honom fram till donatorns farfar, författaren Clas Livijn, finns en obruten kedja av sex generationer studenter vid universitetet.

Den som bröt studietraditionerna var donatorns far, men i nästa generation återupptogs de igen av en av hans bröder, Magnus, som tog sin juristexamen där 1899. År 1911 var han ”i Malmö innehafvare av en bland landets mest anlitade advokatbyråer”. I universitetets årsberättelse för 1919 framkommer också att brodern Gustaf har donerat en gåva.

Slutligen kan nämnas att Magnus (född 1945) i april 2014 donerade ett porträtt i olja av donatorn, sittandes vid sitt skrivbord på Karlaplan 6, till universitetet utfört av Gustav Magnusson 1937 (se bif bild). Tavlan skulle, enl testamentet, ingå i donationen men kom uppenbarligen på avvägar. 75 år senare kompletterades således donationen genom att porträttet hittade sin rätta slutdestination.

Claes som person

Bland de personer som träffat donatorn och berättat för nu levande släktingar om honom finns min far Claes (1905 – 1993) samt hans kusin Christer (1919 – 2021). De intygar samstämmigt att han var en snäll och vänlig person men hade ett häftigt temperament. I slutet av 1920-talet praktiserade min far några somrar hos Claes i London med mycket goda erfarenheter och vänligt bemötande.

I brevkorrespondens mellan bröderna Claes och Magnus (min farfar) i slutet av 1800-talet framkommer att de lite skämtsamt kallar sin far, EC, för ”gubben” och att han sällan är närvarande. Magnus ber samtidigt broder Claes att från London skicka hem några eleganta engelska halsdukar och andra snygga kläder som sammanlagt inkl frakt ”ej får öfverstiga ett pris av fem riksdaler”.

Att donatorn hade en viss empati för släkten kan, som tidigare nämnts, donationen till Uppsala Universitet vara ett bevis för. Också den enl testamentet instiftade fonden ”Claes och Minna Livijns fond” visar en känsla för sin familj. Syftet med fonden var att ”bereda sommarvistelse åt fattiga barn, dock med den inskränkningen, att, därest några av mina bröders avkomlingar på manssidan skulle bliva i behov av understöd, dessa skola äga utfå sådant ur fonden”. Dock en något diskriminerande formulering idag då Claes hade två systrar.

Claes avled 1939, 73 år gammal, medan Minna avlider 1960, 77 år. I sitt testamente stipulerade Minna att hon skulle begravas i Livijns familjegrav på Norra kyrkogården i Stockholm. Om hon med denna menar samma grav som hennes svärfar och några av hennes svågrar ligger så har detta inte blivit fallet. Var hamnade hon?

Text: Magnus Livijn om sin fars farbror, Bromma i juni 2022